TRÄDEN I LUND,   SVERIGE

Att älska dem och tillgodogöra sig tiden

ANDREW M. KOBOS

Med vänskap –
tillägnad Professor Robert V. Moody
i Edmonton, Alberta, Kanada

Sedan länge har jag älskat träd. Jag älskar deras former, stammens smäckerhet, de krokiga grenarna och kvistarna, barkens strävhet och mönster. I de formerna ser jag olika associationer. Lövlösa träd, som på hösten och vintern, är mig nära. Då syns deras kraft, hemlighetsfullhet, deras långa, tunga trädliv, att bli utmattad genom att streta mot elementens krafter, kanske till och med martyrskap. På barken eller på grenarnas utväxt kan man se ansiktena. Det säregna samspelet mellan ljus och skugga.








Min kärlek till träden föddes nästan så snart jag började fotografera och bestod säkerligen tack vore fotograferandet. Genom kameran har jag lärt mig förnimma det oförnimbara. Det är detsamma med träden. Så många går förbi dem och blir inte ens varse deras yttre. Jag har fotograferad träd sedan 40 år tillbaka, först i svart-vit, men sedan 20 år mest i färg.

I Edmonton, Alberta, i västra Kanada, har jag under 18 år umgåtts mest med almar, björkar, rönnar, sällan med lönnar och granar. I trakten av Rocky Mountains växte framför allt douglasgranar, granar och furor, och längre ner särskilt i British Columbia också cedrar.

* * *

Den 8 oktober 2001 flyttade jag för gott till Sverige och Lund – en gammal universitetsstad i sydvästra Skåne. Efter fem dagar åkte jag till Kullaberg för att fotografera klippor och skog på toppen av den branta kusten vid Kattegatt.

Efter några dagar upptäckte jag de underbara träden inne i Lund – parkerna och längs gatorna. Från den stunden var jag förtrollad av träden. Jag tillbringar mycket tid bland dem och ständigt upptäcker jag nya träd och tar in dem i nya fotovinklar i solljuset. Ibland är de nätta och släta när de träder fram ur dimman – en annan gång blöta av regn.

Ofta återvänder jag till träden vid olika tider på dagen och i skiftande ljus. Det är först och främst detaljerna som intresserar mig, deras former och kroppsbyggnad.






Att fotografera träd i stan är inte så lätt, eftersom jag vill undvika att staden präglar bilderna genom sina hus, gator och alleer som plottrar bort bildens komposition.

* * *

Träden i Lund är sannerligen monumentala och imponerande. Jag står häpen inför dem.




Bokar, lindar, lönnar, pilar, robinnor, accacior och poppel-stammarnas ofantlighet, förbluffar med raka och krokiga grenar, utväxter och grenstumpar och alla beundrar färgerna i barken.




Avsaknaden av löv under hösten och vinter gör att man kan se stammen, grenarnas och kvistarnas form och alla de invecklade gestalter de tar sig. Överflödet på gestalter ersätter bristen på löv och lövsus. Man uppfattar dem med ögat utan att störas av gömda grenar, spaltade former och solljuset – inget dolt av löven.

Lindens och ekens kraftiga, tunga grenar bär i sig kraft och högmod. Hos smäckra himmelshöga, nästan släta bokar är formens renhet ostörd.

Egendomligt förvridna och täckta med mossa får acacians grenar vår betryckta värld att tänka på martyrskap.




Lindens enorma stammar är på vissa ställen sönderskurna och utan bark. Nedtill sitter underliga, knöliga utväxter som fjällar. De mindre liknar nästan de knutar som man kan se i ansiktet på gamla gubbar.




De större liknar kvinnobröst.









Lönnen, lik den kanadensiska Maple, här kallad tysk eller sykomorlönn, är ett stor träd med vacker, nästan slät bark.. Här och där, längst upp bär grenarna bona till en råkkoloni.






På lönnar av en annan art, litet lägre som platan, avslutas kronan med ett sirligt spetsverk av smala, upprätta kvistar. Särskilt vackert är grenverket på hösten med sin lilla av brunröda löv.








Trädens bark har alltid fascinerat mig. Den skiftar mycket mellan olika trädslag men också inom arten är varje träd en aning annorlunda liksom fingeravtryck hos människan. Emellanåt växer det en ticka på barken med gulaktiga rundade former och mörka tvärränder. Barkens struktur fascinerar mig, det mönster vävt med djupa skuggor. Jag beundrar färgerna.











Kanske är barken det praktfullaste hos Lunds träd – ingen annanstans har jag sett en sådan mångfald. Till den ovanliga barken ska man lägga färgens rikedom: nyanser från gult till grön, från brunt till rödbrunt, från grått till gråblått. Mossan klär barken i grönt, sveper den i tunn grönblå lav eller mustigt mörkt gröntjockt. Barkens färg beror nog på det fuktiga, lagom. Varma klimatet som Golfströmmen gör. Färg och nyanser skiftar också med vädret och tidpunkten på dagen. Paradoxalt nog blir de rikare en mulen, fuktig och blåsig dag, fast utan glans. Helt annan blir färgen i regn, men å andra sidan ger de djupa skuggorna en solig dag starka kontraster som skulpterar barken tredimensionell. Inte bara naturligt djup urgröpt som hos lind, ek, lönn, utan också den flata, fjälliga barken hos höstkastanj.











Den tredje dimensionen skapar egendomliga formationer av fördjupningar, ihåligheter och grenstumpar som blivit kvar av brutna och beskurna grenar. Och de avsågade stammarna blir till halv-kolonner som förgrenade ner i rätterna. I sådana ovanligheter upptäcker man ibland käften på ett odjur med många ögon men oftare en sexuell abstraktion eller en hopringlad orm. Det är ju inte alls konstigt. Från begynnelsen var det ju Kunskapens Träd och ormen som frestade till syndafallet genom förtärandet av den förbjudna frukten från Trädet.











Barken är en av de många stående exempel på symmetri i naturen. Min vän, professor Robert V.Moody, framstående matematiker vid Universitet i Alberta och dessutom en lysande fotograf, har länge arbetat med att matematisk åskådliggöra symmetri medan jag med min kamera studerar symmetri i barken.







Bokarna som vanliga i Lund gör ett särkilt intryck – stammarnas slankhet som förgrenar sig en eller flera gånger, den nästan geometriska renheten i grenarnas linjer, stammens kolonnad som fäster sig ner i rötterna men framför allt barken. Nästan slät bark, gråaktig eller olivgrön, med nyanser som skiftar med belysning och årstid och som till och med inbjuder till smeksam beröring.
















På bokens släta bark syns skrovliga ställen liksom knottriga. Tillsammans med stammens sprickor, veck och grenstumpar påminner det om människans ansikte.









I bokens bark finns knöliga, korta skåror vars skuggande kanter får en att associera till kvinnlig sexualitet.






Träden lever sitt långa liv, mycket längre än människans. Med åren tacklar av och dukar under för den obönhärliga tiden. De är bara länkar i livets kedja, unga först sedan mäktiga som fullvuxna och som gamla ruttna och sönderfallande in från stammen. Trädet ruttnar så det syns med en skrovlig, sprucken slät eller knölig yta som barkborren översållat med regelbundna kanaler och som ger trädet ett annat ansikte, nu bedrövat.








Trä är för trädet livet efter detta. Från årsringen liksom från barken kan man avläsa inte bara trädens art utan till och med grenstumpans och ådrornas växt. Robert Moody, som jag nämnt, väckte nyligen den tanken hos mig, att söka upp äldre hantverkare, som fortfarande har stor respekt för träden och använder dem till att arbeta med liv och lust. Hos dem skulle jag kunna studera det skurna träet. Det vill jag göra härnäst.

* * *

Träden i Lund är de enda jag förälskat mig i den här staden. Med dem trivs jag bra liksom med mig själv. De har blivit en del av min inre värld.

I början av 1930-talet skrev Julius Ejsmond en samling bedårande berättelser "Trädens liv". Det kan låta som "Helgonens liv" för det finns dock något evigt i träden. Min vän, Stefan Grass har skrivit att "träden sänder oss signaler som vi sällan förmår att tolka".

Så, utan att ge träden mänskliga egenskaper, letar jag efter deras ande. För mig är Trädens Ande makt och kraft, barkens strävhet, grenarnas ofantlighet, krokiga kvistar, murkenhet, trötta stammar ovan marken, lövens sus. Min fru Barbara har skrivit att "i samtalet med träden suger jag upp tiden skyndsamt". Just så är det.

Lund i mars 2002


Översättningen från polska gjordes av Barbara Kobos Kaminska.

Ett stort tack till min fru Barbara Kobos Kaminska samt Lilian Heinel Gari som justerat texten, och översatt från polska och engelska till svenska – Andrew Kobos.

---

Alla fotografierna i denna texten är gjorda av Andrew M. Kobos

Copyright © 2002-2005   Andrew M Kobos